amalaj

Förra året när jag åkte till Öland på våren hade jag pojkvän. Jag minns att vi var hur deppiga som helst över att vi skulle behöva vara ifrån varandra i 5 dagar. Har till och med för mig att vi grät över detta.

Att kramas och pussas hejdå innan jag skulle åka var jättejobbigt. Visst jag skulle bara vara borta 5 dagar, men de längsta vi hade vart ifrån varandra innan var 1 dag. Varje dag gick jag bara och längtade hem till honom.

Låg och räknade dagar, timmar, minuter och till och med sekunderna tills vi skulle få träffas igen. Samtidigt som jag räknade på det låg jag och lyssna på vår låt, för en sådan hade vi.

Det kändes bra att sakna någon så mycket och det kändes bra att veta att man var lika saknad tillbaka. Det var en underbar känsla av att känna sig behövd och omtyckt. Och känslan när vi äntligen fick träffas igen, den var obeskrivlig.

Denna gång åker jag dit som singel. Och när jag tänker på hur det var förra året blir jag lite små ledsen. Detta året har jag ingen som verkligen kommer sitta och räkna dagarna på att jag kommer hem igen. Räkna dagarna på att få se mig igen, höra min röst och bara få vara med mig.

Känner mig lite som killarna i Titanic som vinner biljetterna till båtresan. Jack och hans kompis ni vet? När dom står på båten och vinkar till allt folk som står nedanför båten och vinkar till sina anhöriga som är med båten. Egentligen känner Jack och hans kompis inga som står där nere och vinkar utan dom vinkar bara för att det ska se bra ut. Eftersom alla andra gör det.

Det är lite så jag kommer känna mig imorgon. Jag har ingen som liksom har som plikt att sakna mig, som en pojkvän har. Eller en pojkvän har väl inte det som plikt. Fast det hör liksom till och man ska känna sig halv när man är ifrån varandra. Ingen kommer känna sig halv denna gång jag åker iväg.
 
Men grejen är att jag inte heller kommer känna mig halv. För jag kommer inte sakna sådär oerhört mycket som förra året. Jag kommer givetvis sakna mina vänner, de är ju självklart. Kommer längta jättemycket efter att få komma hem till alla igen. Men det kommer inte vara på samma sätt som förra året. För att förra året var en hemskt bra tid.

En jävligt lycklig tid.

Jag kommer heller inte ha någon att skriva såna där töntiga saker i sanden om, som man bara gör när man är kär. Fast för tillfället vill jag verkligen inte vara kär och jag vill inte ha kille heller. Jag trivs verkligen som singel, det gör jag. Men jag känner ändå att jag kommer sakna att inte vara saknad när jag är borta. Jag menar, på riktigt. Som om andra halvan var borta.

(bild från förra våren på Öland.)

/ Amalaj