amalaj

Alltså jag vet inte ritkigt vart jag ska börja. Men i januari detta året skrev en kille till mig på bilddagboken och sa att jag var söt. Jag kikade på hans bilddagbok och tyckte att även han var väldigt söt. Vi började prata på msn och efter ett tag bytte vi nummer. Vi smsade ofta även fast jag då egentligen hade pojkvän. Skrev lite små flirtiga sms osv.

Sedan dog de ut mer eller mindre och vi pratade inte på några veckor. Det tog slut mellan mig och min dåvarande pojkvän och killen från bilddagboken och jag började prata igen. När vi snackat i ungefär 2 veckor träffades vi en lördag för att se film och mysa lite. Första kyssen blev även denna dag och det var den bästa jag vart med om.

Dagen efter blev det skövde med samma kille och sedan en myskväll. I några veckor träffades jag och killen och jag var lyckligare än någonsin. Hade verkligen aldrig känt på detta sättet. Han ville bli tillsammans efter ett tag men jag kände att jag inte riktigt kunde det eftersom jag nyligen dissat killen innan. Jag höll bilddagboks killen hemlig och det började kännas otroligt jobbigt. Till slut mådde jag inte bra av det, jag ville att alla skulle veta. Jag hade inget att skämmas över. Så varför inte gå ut med det? 9 Mars bestämde vi oss för att bli tillsammans och det var lycka rakt igenom.

Vi träffades hur ofta som helst och allt var underbart. Jag började bli lite rädd för att han struntade i kompisarna för mycket så jag sa till att även kompisar var viktigt. Men killen ville ändå vara med mig, jag ville vara med honom också så varför fortsätta tjata om det? Något kunde ju förstöras då och det ville jag absolut inte.

Bara någon vecka efter att jag sagt att han skulle umgås med kompisarna också började han bli konstig. Att höra av sig och komma hem till mig var inte lika intressant längre. Vi började små tjaffsa lite nu och då och det började bli lite små jobbigt. Efter att vi haft en månad ville han helt plötsligt ha paus eftersom han kände att han saknade sina vänner otroligt mycket. Jag är egentligen verkligen emot pauser, men eftersom känslorna för denna kille var starka ville jag ändå försöka. Satsar man inte kan man aldrig vinna.

Så pausen höll en vecka sedan träffades vi en liten stund en fredag. Han var egentligen med sina kompisar och jag med mina den kvällen, men vi träffades en liten stund i alla fall. Det kändes hur konstigt som helst att träffas efter en paus, men ändå var jag så jävla kär och känslorna fanns verkligen kvar. Vi bestämde att träffas lördagen efter.

På lördagskvällen fick jag sms om att vi inte kunde träffas och det tog ganska hårt. Eftersom vi tidigare haft en paus blev jag rädd att han tvekade igen. Men under natten fick jag sms om att han gärna ville ses dagen efter. Så på söndagen åkte jag hem till honom, han låg och sov när jag kom så jag väckte honom. Sedan kröp jag ner under tecket och myste en stund med honom.

Den dagen var konstig. Det kändes på något sätt som att det var början på en förbättring samtidigt som det kändes som om det var slutet. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men konstigt kändes det. På kvällen mådde han inte bra, var hur förskyld som helst. Så jag åkte hem tidigt. Han bad om god natt sms så när jag kom hem skickade jag ett sms, utan att få svar.

På måndags morgonen när jag vaknade, vaknade jag med feber och förskylning. Och utan sms från honom. Jag kände klumpen i halsen men ville ändå vara stark. Dagarna gick och det blev onsdag utan att vi pratat. På onsdags kvällen blev det en lam konversation på msn men inget mer.

Igår (söndag 3 maj) fick jag sms från killen. Efter en stunds pratade bestämde vi oss för att det var slut. Eller vi och vi, det var mer han. För jag hade velat kämpa för oss, men han orkade tyvärr inte det. I ett förhållande måste man vara två som kämpar, det funkar inte när bara en gör det. Så det fick bli ett slut på vår underbara tid. 

Jag låg vaken hela natten, med mina underbara vänners stöd på sms. En av kompisarna var uppe med mig ända till 5.00, han är underbar. Hade jag inte vart kär i bilddagboks killen fortfarande hade denna kille helt klart vart ett alternativ. Han är hur gullig som helst mot mig. 7.00 försökte jag vila ögonen en stund men 5 minuter senare kom mamma och sa att jag var tvungen att gå upp. Det var otroligt kämpigt att ta sig upp, men jag lyckades.

I duschen lät jag tårarna blandas med duschvatnnet och det blev en lång dusch. Efter en stund stängde jag av vattnet och gick upp till rummet för att fixa mig. Tårarna ville inte sluta rinna så jag fick vänta med sminkningen tills 5 min innan jag skulle dra iväg mot bussen. Fick en lång kram av Thilda när jag träffade henne och jag kände hur tårarna började bränna under ögonlocken igen. Men jag klarade det, jag höll det inne.

Väl i skolan såg alla på mig att något var fel. Alla frågor var hur jobbiga som helst och gråten var nära flera gånger. Kramar hit och kramar dit, det kändes bra att så många brydde sig om mig. Men samtidigt kände jag bara ännu mer för att börja gråta då. Att folk tycker synd om en är nästan farligt när man är ledsen.

Jag klarade i alla fall av skoldagen utan att gråta, så otroligt stolt över mig själv. För jag vet ju att inga tårar i världen kan få det bra igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter, det ger mig inte honom tillbaka i alla fall. Men ibland känns det bättre att få gråta en stund.

När jag kom hem och loggade in på msn och alla visste att det var slut blev det lite jobbigt igen. Alla frågade och jag orkade faktiskt inte svara efter ett tag, jag sa att jag inte orkade. Hur många killar som helst skrev och flirtade. Bara för att man nyss blivit singel behöver inte det betyda att man är desperat efter uppmärksamhet. Jag klarar mig bra med mina vänners stöd och behöver inte massa killar som säger att dom skulle behandla mig bättre och att jag är söt osv.

För det hjälper inte ett skit att höra. Det påminde mig bara om honom mer då, eftersom det var på Internet vi träffades. Detta är första gången jag känner att jag inte vill ha någon annan på dirren. Jag känner att jag ska vara singel länge nu och tänka på mig själv i första hand. Umgås mycket med vänner jag lagt på hyllan för kärleken och umgås me nya vänner. Bara vara med såna som får mig att må bra.

Det blev en promenad med brorsan Patrik och vi pratade om allting som hänt. Han kom med många bra svar och jag kände att han faktiskt brydde sig om mig. Det är en härlig känsla.

Killen jag skrivit om är såklart Oscar ''Melly'' Mellgren. Han gjorde mig otroligt lycklig och det är jättetungt att behöva vara utan honom nu. Men vi ska försöka vara kompisar i alla fall, jag hoppas det kommer funka. För jag är hellre kompis med honom än inget alls. På lördag skulle vi haft 2 månader, så visst det var inte länge vi var tillsammans. Men det betydde en hel del för mig i alla fall. Jag har nog aldrig vart kär tidigare, för så här har jag aldrig känt förut. Men jag kanske förtjänade detta eftersom jag sårat så många själv.

Jag skyller ingenting på honom, för han är en bra kille. Jag försökte verkligen vara perfekt dessa månader, men grejen är den att jag kanske försökte lite för mycket. Men nu är det över och det finns inget att göra åt saken. Jag kommer må bra igen så småningom antar jag. Med rätt vänner och rätt stöd fixar det sig till slut. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kommer bli en tuff tid framöver nu. Antar att det är smällar man får ta när man ger sig in på sånt som kärlek.

Jag vet att kärlek är till för starka personer och jag är inte stark så det är dumt att ens låsas det. Så jag ska nog lägga kärleken på hyllan ett tag. Vännerna betyder allt och jag är glad att jag har dom. För hur skulle jag annars klara detta?

Har inte sovit sen igår natt och inte ätit mat sen igår vid middagen, det är dumt hur mycket kärleken påvärkar en. Men så kan det va ibland och imorgon kommer det förhoppningsvis kännas ytterligare lite bättre.

När jag tänker på att jag är ensam igen nu blir jag inte rädd som jag vanligtvis brukar bli. Jag känner en klump i halsen för att jag står utan honom, inte för att jag står utan någon. Det är första gången i hela mitt liv jag känner på de sättet, jag är inte längre kär i kärleken. Oscar fick mig att falla för en person och inte kärleken. Kan jag inte få honom så vill jag bara lägga kärleken och med allt vad den har att göra på hyllan ett tag framöver. För jag vill inte bli en sån tjej jag var förra året. Detta året ska jag vara mognare och bättre, det har jag lovat mig själv.

Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och skriva om allting, men jag slutar här. Det enda jag har kvar från dig nu är din tröja, dina mjukisar, alla bilder och minnen och ditt saliv i min mun i tre år. För det har ni väl hört? Att strular man med en kille finns delar av salivet kvar i kroppen i tre hela år.

Jag hoppas att du en dag kommer hitta den rätta tjejen för dig och att du kommer bli lycklig. För alla människor förtjänar lycka. Tack för bästa tiden i mitt liv, jag kommer alltid älska dig. Saknaden av dig kommer vara stor.

att du gjorde mig lycklig är inget jag kan ljuga om för det syntes så jävla tydligt


  
 
dessa dikter & videon är nog de finaste jag någonsin fått av en kille

 

9/3- 3/5  -09, the end.

/ Amalaj